Skepparen

Sottungaskutor

1785 - 1999

 

Skepparen

 

Källor: (22)

Skepparen Karl Oskar Pettersson berättar:

Då tomterna i Mariehamn stod i 500 mark – 84-årig Degerbybo berättar gamla minnen.

Från Ålandstidningen 12 jan 1952.

 

När jag var barn fanns det naturligtvis inget elektriskt ljus någonstans på Åland utan man satt under de långa vinterkvällarna och arbetade i skenet från en osande oljelampa eller också satt man kring spisen och utförde sina sysslor….

Den som berättar om gamla ålandsminnen är 84-årige fiskaren och skepparen Karl Oskar Pettersson från Degerby. Häromdagen var han uppe på tidningen och att han var hjärtligt välkommen är väl ganska självklart, då det alltid är roligt att höra en gammal vital kärnkarl tala om hur folk hade det på Åland för mer än ett halvsekel sedan.

Från mina första barndomsår kommer jag väl ihåg hur det arbetades med allt möjligt i mitt hem under de långa vinterkvällarna. Pappa var bonde och skeppare. Han hette Petter Jansson och vi bodde på den tiden på Sottunga. Eftersom pappa hette Petter fick jag enligt den tidens sed efternamnet Pettersson. Jag växte upp som yngste telning i en syskonskara på sex barn och att mamma Emma hade ett bestyr med att hålla ordning på alla dess barn säger sig självt, då vi som alla andra ungar hittade på en massa bus och hade skojigt värre..

På kvällarna satt man kring spisen

Men för att återgå till de långa vinterkvällarna så fanns det i min barndom inga fotogenlampor utan rumsbelysningen utgjordes av s.k. gaslampor. Det var helt enkelt en burk med olja i och en veke, som man tände på. Emellertid var oljan dyr och därför var det i mitt och många andras hem vanligare att man sparade på oljan och på kvällarna satt kring köksspisen och arbetade. Man satt i två halvcirklar kring spisen. Närmast husets karlar, som lagade och byggde skötar m.m. och i den yttre ringen dit ljuset knappast förmådde nå, kvinnorna, vilka sydde eller kardade ull och spann garn till skötar och kläder.

På 1870-talet kom de första fotogenlamporna till Sottunga en de plockades bara fram vid högtidliga tillfällen, t.ex. då det kom främmande. Alla tyckte att lampskenet riktigt stack i ögonen.

Har aldrig gått i skola

På den tiden var det lyx i somliga hem med ordentliga kläder till barnen. Riktiga kläder, ja det skulle bara de vuxna ha. När jag gick i skriftskola och skulle konfirmeras ansågs jag emellertid vuxen nog att bära kostym och därför fick jag till min stora glädje en hemvävd blå vadmalskostym.

Någon skola i egentlig mening har jag aldrig gått i utan det var mina föräldrar, som så gott det gick lärde oss barn att läsa, skriva och räkna. På hela Åland fanns det omkring 80-.talet bara ett par enkla skolor och Sottunga hade ingen alls. Det var inte så vanligt på den tiden att föräldrarna tänkte på skolgång för barnens del. När de lika gärna kunde läsa ABC-boken hemma fick det vara bra så. Förutom ABC-boken och det enklaste i räkning fick man läsa Luthers Katekes och den måste man läsa ordentligt, ty varje år var det läsförhör och kunde man då inte sin katekes blev det bannor av prästen. Den primitiva skolundervisningen gällde huvudsakligen pojkarna. Att också flickorna skulle lära sig att läsa, skriva och räkna var inte så viktigt. I ett par socknar lärde prästen barnen att läsa, skriva och räkna och då blev det ju något bevänt med undervisningen, men i många hem, i synnerhet i skärgården hjälpte föräldrarna sina barn så gott de kunde.

Ett skålpund fläsk kostade 75 penni

Något annat intressant från den tiden? Jo, jag kommer ihåg att det inte var så värst många hus i Mariehamn och en ordinär tomt i staden på den tiden gick på 500 mark i inköp men så stod också t. ex. ett skålpund fläsk i bara 75 penni.

Pettersson har ju varit mycket på sjön, När började Pettersson segla?

Min sjömansbana började vid åtta års ålder, då jag fick följa med pappa ut på sjön och fiska och allt eftersom åren gick blev jag mer och mer förtrogen med sjön. Än idag kommer jag ihåg hur roligt mina bröder och jag många gånger hade då vi gav oss ut på skären och jagade fågel med mynningsladdare. När jag var i 10-årsåldern fick jag följa med min far med strömmingslaster både till Åbo, Helsingfors och Stockholm och det kunde ibland vara riktigt äventyrliga färder. Det blev också resor med far till de baltiska hamnarna.

Vi 17 års ålder gav jag mig ut på sjön på allvar och i samma veva lämnade mina föräldrar två tredjedelar av hemmanet till min äldste bror. Först seglade jag på en brigg från Lumparland, som gick mellan Åland och Calais i Frankrike med en avstickare till Härnösand där vi hämtade lasten som bestod av trävirke. Senare gick jag mellan Åland och flera europeiska hamnar bl. a. London och fartyget som hette Emeli, var dåtidens största åländska seglare.

Försökte stanna på land men det gick inte

Emellertid ville mina föräldrar att jag skulle stanna på Landbacken och jag fogade mig i deras vilja, byggde ett hus på Sottunga och gifte mig med en Sottungaflicka år 1890. Efter 52 års lyckligt äktenskap gick hon till min stora sorg bort för nära tio år sedan,

Men för att återknyta till min sjömansbana så lockade havet, trots att jag beslutat mig för att stanna på land och efter några år började jag så smått göra resor med fisk m.m. Till att börja med var det mest i skärgården, men år 1891 bar det för första gången iväg till Stockholm som egen skeppare. Båten hette Lyckan och den var lastad med levande fisk, salt strömming, kött, ägg och fågel.

Seglade med egna galeaser i 27 år

År 1897 köpte jag Solid, min första galeas och den inledde min galeastid, som kom att sträcka sig över 27 år. Med Solid blev det laster både till Stockholm, Uppsala och flera hamnar i Mälaren och med de ytterligare tre andra galeaser, som jag under dessa 27 år innehade, besökte jag många andra av de svenska hamnarna och även en del finländska.

En av galeaserna hette Taimi, och på den hade jag den bästa kocken jag kunde tänka mig, nämligen min egen dotter fru Ester Hansson, som nu med sin make har bageri och gästgiveri i Degerby.

Förutom mina galeaser har jag haft två jakter och två sumpar.

Av mina två pojkar och två flickor är nu bara två i livet, nämligen förutom Ester en son, som är snickare i USA. Han heter Karl Eugen Karlsson och bor i Connecticut. Han kallar sig Karlsson i efternamn eftersom jag heter Karl.

Längtar ut på havet igen

Längtar inte Pettersson efter att åter få komma ut på havet med någon båt?

Nog för att sjön suger och drar men nu är jag för gammal. Det är slut på seglandet för min del och nu på gamla dar för det räcka för mig att sköta trädgården med alla dess fruktträd, buskar och vackra blommor.

Så slutar en kärnkarl av den gamla goda åländska stammen och så tackar han för sig. Tar krimmelmössan på, lämnar en journalist som blivit på gott humör av den trevliga pratstunden, och knegar nedför redaktionstrappan.