IDA

Sottungaskutor

1785 - 1999

 

 

IDA

Sump, byggd 1894 på Kyrkogårdsö av min farfar Jan Erik Nordberg (Sylvia Nordberg).

Den mätte omkring 17 registerton och hade fiskhåll akteröver och lastrum midskepps.

Såldes till Seglinge, därefter till Skogberg på Kalmarnäs och slutligen till Sverige

(enl. David Nordberg, Sylvias bror).

Det var med Ida som Jan-Erik och Anton var till Libau vintern 1895, en resa som är omtalad och omskriven och strapatsfylld. Man förde dit en last av dynamit och blev infrusna i Libau hamn och man blev borta länge, men så en dag stod dom hemma i farstun.

Antons bror Linus, gift med red:s moster Edit, har berättat historien om libauresan med samma berättarförmåga som sin bror nedan.

 

Resan till Libau återgiven av prosten Runar Backman i Ålandstidningen 1/9 1951:

"Fisksump från Kökar på vådlig vinterfärd i Östersjön."

 

Vi skriver år 1895. På Kyrkogårdsö i Kökar lever bonden och fisksumpsskepparen Jan Erik Nordberg i kretsen av maka, en dotter och fem söner.

Skärgården är vidsträkt och fiskrik. Sönerna äro många. Mjärdar och ryssjor finns. Gädda och abborre samlas i sumpar i väntan på transport till Stockholm. Holmarna ge foder och bete åt ett tillräckligt antal kor. Husfolket på Kyrkogårdsö lever ett rikt liv i arbete och gudsfruktan. Skärgådslivets glädje- och sorgeämnen saknas inte.

Husbonden älskar och vördar Guds ord. Han besitter gåvan och förmågan att vid tillfälle träda upp och i förkunnelsen ge uttryck åt andliga erfarenheter i Herrens tukt och förmaning till goda medborgare både i skärgården och Guds rike.

Jan Erik Nordberg var en driftig karl. Han byggde en fisksump, så snart sönerna kunde hjälpa till i seglationen. Därmed fortsatte han med den näring, vilken har gamla anor på Kyrkogårdsö.

Sumpen Ida blev färdigbyggd år 1894. Den mätte omkring 17 registerton och hade fiskhåll akteröver och lastrum midskepps. Så snart sumpen var segelklar vidtog regelbundna färder med levande fisk och andra varor mest ved till Stockholm. Någon av sönerna följde alltid med.

Hösten 1894 var mild. Inte ens mellan jul och nyår kom vintern. I Stockholm betalades alltid de bästa priserna på levande fisk just före vinterns inbrott.

Den 2 januari 1895 låg Ida segelklar för resan till Stockholm. Lasten bestod av 3000 kg levande fjällfisk och 15 famnar ved.

(Följande notering i Svenska Dagbladet 1896-01-03: "Första seglaren för i år som anlöpt huvudstaden är i Åland hemmehörande sumpen Ida som 1 dennes hitkom med last af ved och levande fisk". Troligen är alltså 1896 det rätta året, red. anm.)

 

Nu överlämnar vi ordet åt nuvarande husbonden på Storgårds å Kyrkogårdsö, Anton Nordberg. Han var med sin far under den förestående resan. Anton Nordberg har liksom hans bröder ett fenomenalt minne. År och dag klickar aldrig. Han kan nog ha svårt att hitta mössan, handskarna eller halsduken, men gäller det att beskriva vädret den 2 januari 1895, då får man klart besked.

Alltså "Kyrkogårdsö Anton" nu över 70 år med grått hår, något långsam vorden i sätt och åtbörder, berättar om den vådliga färden för 50 år sedan.

Resan till Stockholm gick bra. Vi hade önskeväder. Två dygn efter avfärden la vi till i fiskhamnen.Fisken såldes till vanliga uppköpare. Veden desslikes.

Allt var lossat ock klart för återfärd. Då kom klarken Wiberg från firman Nordström & Thulin och bjöd en ovanlig frakt. Det gällde att föra 12 ton dynamit till Libau. Frakten var 100 kronor per ton. Visserligen stod vintern för dörren. Men man blev inte alla dagar erbjuden en sådan förtjänst som denna. Min far bestämde sig för frakten. Ingendera av oss hade rätt att färdas annat än i kustfart. Vi lyckades få tag på en "flaggskeppare" i Stockholm. Det var visserligen en försupen sjökapten, men behövliga papper och tillräcklig insikt i navigation hade han.

Under tiden då utklareringen ordnades blev det lite vinter. Vi måste ta bogser genom blåisen från Stockholm till Sandhamn. Där överraskades vi av en sydoststorm med snö, vilken varade en vecka. Vi förstod, att vintern var i annalkande. Det var för sent att ångra sig. Vi måste bara försöka efter bästa förmåga komma fram till Libau med lasten.

Sydoststormen bedarrade. Vi fick nätt nordlig bris ock satte kurs på Gotland och kom till Fårö lotsstation. Där låg vi i tre dygn i väntan på lämplig vind. Vi sökte oss iland. På Fårö kom vi till en gård för att köpa mjölk. Värdinnan i gården var mycket sjuk. Min far hade medicinskåp ombord. Vi gav medicin och fick mjölk.

Det blev söndag under väntetiden. Bungerö kyrka låg i närheten. Min far ville aldrig försumma gudstjänsten, om det bara fanns någon möjlighet att komma till kyrkan.

Måndagen den 21 januari fick vi lämplig vind. Vi tog kurs på Libau, och färden begynte. Under dagens lopp ökade vinden. Snöbyarna började visa sig. Mot kvällen tjocknade skyn. Snöstormen kom över oss.

Det blev en lång natt. Vi kände båten och visste, vad den tålde.Men vilken vädermakt och vilka sjöar var det inte. Sjöarna spolade över och i kylan bildades isskorpa överallt. Vi blev genomblåsta, styva och urlakade.

Gryningen kom, men snöstormen höll i sig. Vi hörde signaler från ångbåtar i närheten av oss, men ingenting syntes genom snöyran. Vi hade en röd "dynamitflagg", stor som ett lakan i masten, men kunde inte ens se den.

Skulle vi behålla kursen riskerade vi segla iland när som helst. Därför måste vi börja länsa undan. På det sättet kom vi mot kvällen till Memel i Ost-Preussen, 14 mil söderut från Libau. Vädret hade klarnat, men stormen höll i. Vi lyckades komma i hamn. Det kändes gott för oss alla att få vila ut efter den ansträngande sjöresan.

Tre dygn låg vi i Memel för storm. Vinden kantrade sedan till ostlig, och vi hade möjlighet att längs kusten ta oss till Libau.

På grund av lastens art måste vi ligga i Libaus yttre hamn i väntan på lossning. Under den svåra nordliga stormen hade vågbrytaren, vilken tjänade som kaj, fått över sig ett havmeters tjockt istäcke. Under isen låg järnvägsskenorna. Det dröjde en hel vecka innan isen var bortarbetad, och järnvägsvagn kunde komma fram till kajen.

Det blev en besvärlig vecka. Nöden var nog stor på sjön men mindre än i Libaus yttre hamn. Kölden hade kommit med 17-18 grader. Isen blev tjockare och tjockare. Boserbåter och ångare bröt isen. Den kom i rörelse. Vid nordlig storm pressades isstyckena in i hamnen. Vi fruktade att sumpen skulle krossas. Vid ny vind sögs ismassorna ut till havs. Trossen höll på att ge efter. Vi riskerade att driva på grund eller ut genom hamninloppet.

Så underligt det än låter, måste jag säga, att nöden i hamnen var större än nöden på sjön.

Den 2 februari fick hamnmyndigheterna äntligen en vagn fram till kajen. Dynamitlådorna langades iland. En svensk ångare bogserade oss till den inre hamnen. Vi var bärgade.

Hemma på Kyrkogårdsö visste de, att vi begivit oss till LIbau. De oupphörliga stormarna höll dem oroliga. De fruktade det värsta. Från Libau kunde vi skicka telegram för att lugna hemfolket.

I inre hamnen ställde vi i ordning för vintern. Segel och tåg under däck. En gammal sjöman anställdes som vakt. Han vaktade samtidigt en hel hop mindre farkoster, vilka var upplagda för vinterperioden.

Då allt var färdigt inföll kyndelsmässan. Min far och jag sökte oss till en kyrka. Inte förstod vi ett enda ord, men vi åstundade ändå att besöka det heliga rummet.

På kyrktrappan stod några pojkar. En av dem kände igen min fars "skepparkrans" och sade: Ida, kapten.

Det var lång väg från Libau via Petersburg och Åbo till Kyrkogårdsö. Tågresan började. Vi närmade oss Petersburg. Min far och jag uttalade vår oro och ängslan över att komma tillrätta i miljonstaden. Ingen av oss hade varit där förut, och inte ett ord ryska kunde vi. En man, som satt mittemot oss, började deltaga i samtalet --- på svenska. Han var skeppare och estlandssvensk från Dagö. Genom honom fick vi uppgift om en svensk skeppshandlare i Petersburg, och han lovade lotsa oss fram till hamnen.

Dagöskepparen hade inte besökt Petersburg på 13 år, och kunde inte med säkerhet säga om skeppshandeln fanns kvar. Då vi kommit fram till staden, fick vi höra genom dagöskepparens kusin, att skeppshandlaren dött, men att hans änka alltjämt upprätthöll affären.

Vi blev lotsade till skeppshandeln och föreställdes för änkan. Hennes namn var Vendla Karlsson.

Då hon fått reda på, att vi var från Åland, frågade hon genast: Varifrån där? Jag svarade: Från trakten intill Sälsö lotsstation. Jag ville liksom säga namnet på en allmän plats för att hjälpa henne att förstå bättre. Då änkan hörde Sälsö, frågade hon genast: Känner ni någon präst med namnet Fredriksson, vilken tjänstgjorde på Sottunga? Min far kunde svara, att han hört honom många gånger predika.

Vi blev mycket förvånade, men ännu mer i fortsättningen.

Kände ni hans tjänarinna, som hette Agda? Min far mindes henne mycket väl, ty hon hade ofta varit på besök till Kyrkogårdsö.

Hon är min syster! Jag var också två somrar och hälsade på henne i Sottunga och besökte bl.a. Södö och Husö, men kom mig inte över till Kyrkogårdsö.

Glädjen blev stor ömsesidigt. Det var ju som att komma till släktingar.

Vår berättare tystnar en stund. Visst var det Guds under att bli ledda till den enda människa bland storstadens miljoner, vilken hade kännedom om Kyrkogårdsö. Anton Nordberg utbrister inför minnet av denna händelse: Då vår Herre börjar hjälpa, gör han det vilit (väl).

Vi blev omskötta på bästa sätt hos skeppshandlaränkan. Då vi vilat ut en tid, fortsatte vi resan från finska stationen i Petersburg och kom efter två dygns resa till Åbo. Därifrån körde vi med gästgivarskjuts över Nagu och Korpo hem till Kyrkogårdsö. Torsdagen den 14 februari 1895 kl 3 e.m. anlände vi välbehållna hem.

Anton Nordberg har talat sig varm. Händelserna lever upp i minnet. Han har en förmåga att uttrycka sig klart och tydligt. Ordvändningar och uttryck är träffande och målande. Man kan höra på en sådan berättelse hur länge som helst utan att förtröttas.

På kvällen kallade Jan Erik husfolket på kvällsbön i storstugan

Bönen värmdes av tacksamhet över undfången hjälp i nöden och av återseendets glädje.

Två trötta resenärer sover gott under fällen i högsängen i storstugan på Kyrkogårdsö.

---

Då våren kom for Jan Erik Nordberg och sonen Anton med första kökarbåt till Reval och kom sedan i god ordning till Libau. Alla andra skutor utom Ida hade redan börjat seglationen.

Då far och son kom fram till Ida, låg vaktmannen och sov på däck. han var trogen sina uppdragsgivare. De steg ombord och fann allting i samma skick, som det blev lämnat.

Denna berättelse låter oss få en inblick i den gamla goda tidens förhållanden. Uppriktigheten var en dygd och man kunde lita på folk. Jan Erik Nordberg och hans son litade på Gud i alla skiften. De blev hjälpta på ett underbart sätt.

Kan man säga att den tro på Gud var just orsaken till den gamla goda tidens företräden i många stycken jämfört med våra dagar.

Husbonden och älsta sonen, den gamla sjömannen i Libau, skepparen från Dagö, skeppshandlaränkan i Petersburg framstår inte de som representanter för den numera sällsynta människotyp, vilken lever efter orden: Allt vad i viljen att människorna skola göra eder, det gören i ock dem.